GG Guru

Valentino Barone föddes av italienska föräldrar och växte upp i New York, i en stad som har hållit seriös backgammon vid liv längre än någon annanstans – klubbarna från boomåren, och rummen som fortfarande är i gång i dag. Han blev kär i spelet som pojke på sjuttiotalet, när det fyllde klubbarna från Los Angeles till New York och från London till Paris, och han lärde sig det så som alla lärde sig det då: genom att förlora pengar till män som inte tänkte förklara varför.

Vad han hade var inte tur med tärningarna. Det var tålamod. Barone kunde sitta inne i en ställning så som andra män sitter igenom en opera, och han satt fortfarande kvar där när motståndaren redan hade bestämt sig. På 2000-talet, när världens bästa spelare plötsligt var ett klick ifrån varandra, visade sig det tålamodet vara hela försprånget. Genom trettio- och fyrtioårsåldern var resultaten monotona: under större delen av två decennier tog ingen en serie av honom.

Han var värd såväl som spelare. Hans egen klubb körde matcher och chouetter de flesta kvällar och han kunde aldrig hålla sig utanför dem, och det var problemet – kväll efter kväll tömde han i tysthet fickorna på de människor han själv bjudit in. Att vinna hade slutat lära honom något, och en värd som tar allas pengar är dåligt för affärerna. Så han slutade spela om insatser. Inte för att han var färdig, utan för att det inte fanns något kvar i det för honom och inget kvar i det för dem.

Han satte i stället sitt namn på andra sidan bordet. Turneringar, ligor, en tour som pågår överallt på en gång, allt ordentligt arrangerat: fulla startfält, varje match inspelad och analyserad, tabeller som betyder något, och ingen som går ifrån ett bräde där han håller på att förlora. Han gjorde det av två skäl. Det första är att det här spelet förtjänar bättre rum än det har haft – backgammon som det skulle se ut i en idealisk värld, spelat i omgivningar med lite stil, taget lika mycket på allvar som det tar dig. Det andra är mer personligt. Bygg en tour som är stor nog, driv den länge nog, och förr eller senare frambringar den det enda han inte har haft på tjugo år: någon som kan besegra honom.

Det är vad han väntar på. Han presiderar över alltihop, och han spelar inte i det – att stå över varje liga och varje turnering på sin egen tour är det enda sättet att hålla en tävling där han själv deltar ärlig. Det finns exakt ett sätt att få honom till bordet, och det är inte en inbjudan du kan be om: besegra varje medlem i klubben, en i taget, i den tävling han byggt. Gör det, och han slutar vara värd för en kväll. Det som följer är en enda lång match i hans fulla styrka, inget tillbakahållet och inget skänkt – den match han har organiserat hela touren för att hitta.

Ta den av honom, och presidenten går tillbaka till att vara spelare. Han börjar om från botten, där alla börjar, och klättrar därifrån. Han väljer också en partner: den medlem som besegrade honom, och ingen annan. Från den kvällen, när du spelar dubbel, sitter Barone på din sida av brädet.