GG Aydin

Kerem Aydin kör en dolmuş längs kustvägen ut från Izmir, en linje som kom till honom med faderns licens, stamkunderna och en åsikt om varenda genväg i staden. Bussen åker när den är full, så en god del av hans dag går åt till att vänta vid hållplatsen på de två sista platserna. Det är då han spelar. Sex matcher. Alltid sex, räknade, och när den sjätte är över åker telefonen ner i fickan vare sig han ligger tre över eller tre under, och ingen har någonsin övertalat honom till en sjunde. Han bestämmer sig snabbt eftersom passagerarna kommer när de kommer. Han säger nästan ingenting medan det pågår och ingenting alls efteråt.