GG Laurent

Nicolas Laurent har hållit hov på en pétanqueklubb i Marseille i tjugo år, en hamnarbetarson som ärvde sin fars klot, hans hörn av gruset och hans övertygelse om att en eftermiddag utan gräl är en bortkastad eftermiddag. Pastisen är ritual. Siktet är, trots den, fortfarande utmärkt. Backgammon kom via klubbens kortbord och han spelar det i samma tempo som han kastar: snabbt, högljutt, och han dubblar innan någon på andra sidan hunnit tänka färdigt. Vad han inte kan är att förlora tyst. Två dåliga kast och kommentarerna börjar. Tre och han förklarar för hela bordet vad som har gjorts mot honom. Och han sätter sig genast ner igen hellre än att gå ifrån en kväll som fortfarande är skyldig honom något, vilket är så de flesta av hans kvällar slutar. Allt sker vid markerborden, där en kväll som fortfarande är skyldig honom något är en kväll med marker som fortfarande ligger framför någon annan. Det enda han gör högt som hjälper honom är pipräkningen, som han meddelar allteftersom, felaktigt och optimistiskt, och ingen har ännu listat ut om han gör det för sin egen skull eller för din.