GG Berisha

Besnik Berisha tränar tonåringar i Tirana i parkour i ett ombyggt lagerhusgym, efter att själv ha tillbringat tonåren med att hoppa mellan stadens hustak med ett filmteam på en person, hans kusin, vars filmer till slut gav honom jobbet. Han spelar som han rör sig: fullt satsad mitt i luften, och ingen väg tillbaka när foten väl har lämnat. Det är i dubbleringskuben det syns. Den går över tidigt, på hur brädet ser ut snarare än på någon räkning, och efteråt förklarar han exakt vad han såg även de kvällar då det inte fanns där. Det kallar han att spela framåt. Alla andra kallar det anledningen till att hans bra kvällar och hans dåliga blir lika stora, vilket är samma mening från ett annat håll. Han spelar om marker på samma villkor och verkar inte lägga märke till åt vilket håll högen rör sig. Han spelar nästan uteslutande online, på natten, mot vem som än är vaken, och han har inte en enda gång bett en motståndare sakta ner. Han spelar på italienska, som halva hans generation i Tirana gör, och ser inget i det som behöver förklaras.